Jag investerar cirka 10% av portföljen i Svenska bolag. Ena är nordiskt och andra globalt. Jag vill inte ha mer direkt exponering mot Sveriges ekonomi än jag redan har på annat håll. Varför då?
Såklart handlar det om vilka bolag jag hittar. Men jag har också i flera års nyårstankar refererat till en rapport som heter
Sverige in i dimman. Den är ungefär så dyster som den låter och tar i korta drag upp effekten av en bostadskrasch, skenande kostnader för migration och spekulation från omvärlden på toppen (SEK är ju en skvalpvaluta).
Förhoppningsvis blir det inte så illa, men risker finns. Vi kan ta
denna artikel i Aftonbladet om krisen i Filipstad som ett färskt exempel. Framförallt blir jag orolig för Sveriges del och för personerna som inte kommer i jobb. Så här illa ser det ut nu - och då har eldsjälar jobbat hårt för att det inte ska vara värre. Vad händer när lågkonjunkturen kommer? När fler kommuner går på knäna och blir som Filipstad
eller Malmö? Lägg även till sådana galenskaper som kompetensutvisningar av de som kommit in i samhället och bidrar (vilket de allra flesta ju vill).
Sett ur strikt investeringsperspektiv är det nog klokt att fundera på värdet av globala investeringar och inte lägga alla ägg i den svenska korgen, Låt oss ta en tankelek:
Blunda och se Stefan Ingves framför dig. Fundera på om han kommer göra kronan svagare eller starkare. Blunda igen och se valfri men troligen rödgrön politiker säga "vi har varit naiva". Googla SEK/Schweizerfranc 20 år bakåt. Lätt modfälld ska du sen tänka 10 år framåt. Säg "Jag tror på Sverige, jag är inte rädd" några gånger. Men gör du det? Vad har hänt med SEK:en? Och framförallt: Har dagens politiker den probleminsikt och handlingskraft som krävs för att vända utvecklingen? Är antalet utanförskapsområden fler eller färre? Var Filipstad en engångshändelse eller en "föregångskommun"? Och hur gick det med hushållens skuldsättning?
Nej, jag har svårt att tro på Sverige så länge det styrs av en rätt naiv samling politiker som knappt ser problemen de själva skapat. Då är man långt ifrån att lösa dem. Problemet är inte bara att många politiker
varit naiva, det är att de fortfarande
är det. En del politiker jobbar faktiskt, i missriktad godhetsiver, mot att vi ska få liknande problem som t.ex. Sydafrika har: Ojämlikhet, arbetslöshet och elbrist. Och många politiker tycks tro att problemen löser sig om man bara säger de rätta orden. Men för egen del tror jag inte på magi.
Även om M (och KD) vinner nästa val krävs en hel del bara för hejda den negativa accelerationen. Jag är rädd att Sverige och SEK kommer gå dåligt. I någon mening ser jag faktiskt mina investeringar som en hedge mot det här. Worst case är brain-drain och fler bidragstagare, som fullt förståeligt och rationellt röstar på bidragspartier. Då blir det extra svårt att vända utvecklingen. Lägg dessutom till demografin som gör att fler (äldre) ska försörjas redan från början.
Hushållens höga skuldsättning är en annan given risk. Det allvarliga är de kombinerade effekter som Sverige in i Dimman talar om.
Jag gillar verkligen att Sverige försöker hjälpa och är generösa. Men man måste hjälpa på rätt sätt. Sen kan jag vara för pessimistisk. Och man kan se det som att Ingves bara gör sitt jobb med kronan vs inflationen. Jag önskar inget hellre än att ha fel i min negativism och det finns också rejäla ljusglimtar. Sverige har en enorm företagaranda, IT-mognad och ligger bakom många storföretag. Börsen är en av världens bästa historiskt och småföretagen skapar nya jobb. Men frågan är om det negativa växer snabbare än det positiva. Och hur många utmaningar klarar man av samtidigt? Hur ser du på Sveriges (investerings)framtid på lång sikt? Och på SEK-en? Och hänger de ihop?