Tankar om att slå index och att överskatta sin förmåga

Blir ett lite kortare inlägg, då jag haft rätt fullt upp denna vecka. Till att börja med får jag tacka för alla kommentarer på senaste inlägget. Många kommentarer är värda ett eget inlägg, men jag spinner vidare på den sista från Jonas Hedberg:

"Hej!
Jag tycker att du gör rätt som diversifierar. För min del så är jag inte så riskbenägen, plus att jag tror att det är mycket svårt att slå index över lång tid. Därför har jag gjort så att jag har 50% indexfonder (avanza zero, danske invest global index), 25% aktier (Fenix Outdoor, Sampo, Beijer Alma, Becton Dickinson, Lundbergs), och 25% räntebärande. Jag försöker hålla procentsatserna hyfsat konstanta. Det ger en avkastning som följer index ganska nära, samtidigt som jag har ett mindre antal direkta aktieinnehav (för det är ju kul att följa och analysera bolag!)"

Det fick mig att tänka såhär: Allt detta med att försöka slå index, är det att överskatta sin egen förmåga? Jämför t.ex. med att nästan 3 av 4 manliga bilförare anser sig vara en bättre förare än medel. Och 9 av 10 fonder slår inte index, så kommer du själv verkligen att göra det? Bygger du en egen fond slipper du i och för sig höga fondavgifter, så länge du inte köper Sydafrikanska aktier som jag förstås:-). Men slår du verkligen en billig indexfond sett över längre tid?

Läsvärda inlägg om att slå index...
Another Valueinvestor tar upp att det finns många exempel på förvaltare som faktiskt slår index, t.ex. Warren Buffett. Läsvärt inlägg som helhet också.

Rika tillsammans, slår ett slag för indexinvestering och lyfter fram både fördelar och nackdelar.

Seligson & Co har samlat på akademisk forskning kring frågan om att slå index. De argumenterar för att indexinvestering är en god ide. Jag har 100 procent av mina PPM-pengar i en av deras indexfonder. Gissa vilken?

Tyske professorn Torsten Hens har rätt vettiga åsikter, förutom när det gäller att välja frisyr. Läste någon pappersartikel där han till stor del investerade i tyska indexfonder. Här är en annan artikel med honom.

Funderingar
Givetvis går det att slå index, men kanske är det svårare än man tror. Kan det därför vara bra att ha en viss andel (0-100%) indexfonder, beroende på hur väl man faktiskt lyckas? Att vara intresserad av något kan vara en nackdel då det verkligen tar emot att välja en stentråkig lösning.

Syftet med utdelningsinvestering är i och för sig inte enbart att försöka slå index, utan att bygga upp en passiv inkomst. Indexfonder innehåller bolag utan utdelning och fonden ger ofta inte någon utdelning (dock återinvesteras utdelningen).

Sen måste man väl koppla avkastningen till totala portföljen också. Säg att person A väljer 25% i räntor och 75 procent i halvspännande aktier. Person B sätter däremot 100% i tråkiga utdelningsaktier, vilket blir en slags "räntesparande" det med. Då kommer B givetvis få en sämre utveckling på sin aktieandel, och det blir lite orättvist att jämföra deras aktieportföljer rakt av.

En annan självklarhet är att jämföra med rätt index. Har du t.ex. utländska aktier kan du givetvis inte bara jämföra med Stockholmsbörsens index, även om det är lätt hänt i tanken.

Hur ser du på andelen indexfonder i en total portfölj?